Nr 2/17 är ute nu!

Beställ här!

Nummer 2 2017

Att vara mor och vara borta

I den amerikanska poeten Anne Sextons (1928–1974) debutdiktsamling, To Bedlam and Part Way Back (1960), finns en lång dikt om moderskapets (och dotterskapets) våndor. Diktjaget har varit sjuk – suicidal och inlagd på sjukhus – och lämnat bort sin lilla dotter under en längre tid. Nu är dottern snart fyra år och diktjaget minns ”de tre höstar då du inte bodde här”. Hon beskriver den självupptagenhet, skuld, avgrund och främlingskap som hennes sjukdom orsakat och hur hon gjort det oförlåtliga – hon har övergett sitt barn. Hon beter sig, med två rader ur dikten, ”som om det var normalt / att vara mor och vara borta”. Jag undrar om det finns, eller någonsin funnits, en svårare synd än att som mor överge sitt barn. Detta oavsett anledningen till övergivandet: självupptagenhet, lättja, skrivande, sjukdom, död – det finns inga ursäkter. När du blir någons mor är du förbunden att alltid, för resten av ditt liv, vara Mor i första hand och allt annat i andra hand. Att vara mor är att omfamna normaliteten och göra det förväntade och förutsägbara – att vara en orubblig klippa och en trygg hamn. Men: ibland måste mor vara borta – lämna barnet, överge det en kortare eller längre stund – för att det ska vara normalt, för att kunna vara normal. Kanske måste hon vara borta för att inte bli tokig, kanske måste hon skriva för att inte bli tokig, kanske är hon redan tokig. Oavsett anledningen tror jag, som själv är både dotter och mor, att det finns handlingar som är långt mycket värre än att överge sitt barn. Omvårdandet, den villkorslösa kärleken och tryggheten kan tillhandahållas av någon annan. Det finns andra kroppar att sova tätt intill och andra famnar att tröstas i men det finns ingen annan som kan skriva mors dikter och kanske är hon som skriver dikterna inte i första hand mor just där och då. Jag väljer att tänka som poeten Agnes Lidbeck gör i sin text i det här numret av Lyrikvännen: ”Mamma är inte hemma men världen består ändå.”

Clara Möller